English Romantic Painter, 1775-1851, British land- and seascape artist. Born in London the son of a barber, Turner was precociously talented. He entered the RA Schools in 1789, had a drawing exhibited at the academy in 1790, and was elected a full academician in 1802. He became professor of perspective in 1807. A prolific artist of amazing range of subject and style, he began work in water-colours, quickly founding both a reputation and a fortune, which made him independent of changing public taste. His work was not appreciated by everyone, but his supporters included Thomas Lawrence, John Ruskin, and the earl of Egremont. He died in eccentric obscurity under a false name.   Related Paintings of J.M.W.Turner :. | view of eu, with the cathedral and chateau of louis philippe | the fighting temeraire | radley hall from the south east | dutch boats in a gale | sketch |
Related Artists:
Nandkishor Soni
1879
Robert Scott Lauder
Robert Scott Lauder (25 June 1803 - 21 April 1869) was a Scottish mid-Victorian artist who described himself as a "historical painter". He was one of the original members of the Royal Scottish Academy. Lauder was born at Silvermills, Edinburgh, on 25 June 1803, the third son of John Lauder of Silvermills (died 1838), Burgess of Edinburgh and proprietor of the tannery at Silvermills, by his wife Helen Tait (d.1850). After attending the Royal High School he went to London, where his eldest brother William was engaged in the family business. He returned to Edinburgh about 1826 and was elected one of the original members of the Royal Scottish Academy in 1830. On 9 September 1833 at St.Cuthberts in Edinburgh he married Isabella Ramsay Thomson and they then went abroad, accompanied by his younger artist-brother, James Eckford Lauder. Robert studied for some years in Rome, Florence, Bologna, Venice and Munich. Lauder returned to London in 1838 where he lived for several years, where his three children - Isabella, John, and Robert, were baptised at St.Thomases Church, Southwark, in 1840, 1841, and 1844. Whilst in London he exhibited at the Royal Academy and competed in the Westminster Hall competition of 1847, sending his Christ walking on the Sea, which was subsequently purchased by Lady Angela Burdett-Coutts, 1st Baroness Burdett-Coutts. He became the first president of the short-lived National Institution of Fine Arts and also exhibited there. He later removed back to Edinburgh in 1849 where both his sons - Robert Scott Lauder (born 1844), who became a physician, and John Thomson Lauder (1841-1865) - attended the Edinburgh Academy. Sir Walter Scott's novels provided him with subjects for many of his most successful historical paintings. About 1860 he suffered a paralytic stroke and did not practice after 1861. He died at Edinburgh from a bout of bronchitis on 21 April 1869, still paralysed. He is buried in Warriston Cemetery in Edinburgh.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.